tricken

grå, trist och tragiskt; så ser dagen och framtiden ut för ladsen i Cemetary Junction, en deprimerande film om 70 talets brittiska byhålor och dess invånares drömmar om den stora världen. en tjockis en smart en vild som alla inser livets egentliga färg, värt att tänka på men det som smög sig på i mitt kontor var bilderna av mitt eget liv.... Förbrukat, Nystartat eller obefintligt... snarare alla på samma gång.Under filmens mitt fick jag ett litet anfall av livsstress, gubbsjuka eller vad det kallas, och började genast att kolla upp olika alternativ till en livs situation där jag faktiskt går framåt istället för bakåt, där jag inte sitter i samma jävla rum med sömnsvårigheter, och kanske till och med har träffat en kompletterande hälft. Men så åter igen stötte jag på den/det konstiga fenomenet med att känna sig fängslad för alltid... vad ska jag göra om det kör ihop sig, vad ska familjen tycka, kommer jag att förlora goda vänner åt tidens isärvaende. Men vfn... är ju inte direkt så att jag kommer att må sämre av att försvinna till migsjälv nåt år eller 2, men samtidigt vet ajg att chansen att jag verkligen tar tjuren i hornen är nästintill minimal(otillåten pessimism) Så.... vart ska jag börja? skaffa en bra relation till familjen som jag under många hårda år av osäkerhet och nyfikenhet på det förbjudna nästan har suddat ut helt, säga upp sig, köpa nya kläder eller helt enkelt flippa ur och låta nya misstag leda mig framåt, finns nog egentligen inget svar på den frågan men jag tycker det känns bra att göra lite av varje, uppsägningen får vänta till sist ur ekonomisk synpunkt den saken är klar..... så vart ska jag, vart drar jag, vem blir jag... jadu det står skrivet i stjärnorna i ren fader fora anda. Det enda viktiga är väl egentligen att jag får rycka upp mig på mina egna vilkor, kommer innebära många nätters vankande, ångestladdade middagar och timmars drägglande utanför pubbar men jag ska fan klara det!
http://www.icefilms.info/ip.php?v=111071&